För ca 5 år sedan flyttade jag till en liten by 40 km nordost om Göteborg. Byborna var och är mycket välkomnande och trevliga. En kvinna här frågade mig om jag kunde tänka mig att öppna mitt hem för ensamkommande flyktingar, vilket jag gjorde. 

Först flyttade en kille från Afghanistan och några månader senare en kurd från Irak in. Båda dessa bor, sedan länge, i egna boenden och jobbar efter avslutade studier. Sedan kom två nya killar från Afghanistan  hit, dessa båda hade bokstavligt talat bott på gatan, innan de flyttade in till mig. De ville gå i skolan och utbilda sig, men blev utkastade från sina hvb-hem när de fyllde 18 år. Båda kämpade hårt med att lära sig svenska och plugga i gymnasiet. Den ene, M är en mycket social och trevlig kille som hjälper sina kompisar så mycket han kan, så stundtals var vi många här hemma, han var även mycket hjälpsam mot mig. Hjälpte till med renovering av huset, trädgården och bilen. Tyvärr fick han inte uppehållstillstånd, så han gav sig av på flykt igen. Den andre killen, R jobbade och gick i skolan samtidigt, även han är på flykt igen. 

N kom hit strax efter M och han är uppvuxen i Iran, han har fått uppehållstillstånd och pluggar vård- och omsorg med svenskt språkstöd. Han blir färdig till jul och just nu sommarjobbar han på ett äldreboende. Han är lika rar och trevlig som M och mycket omtänksam, hjälpsam och social. Q bodde här i ca ett halvår, även han är på flykt igen. Q jobbade och pluggade och var mycket omtyckt både i skolan och på jobbet. Han var klasskompis med N och skulle alltså ha blivit färdig undersköterska till jul.

I kom hit strax efter N, även han är uppvuxen i Iran och han väntar ännu på uppehållstillstånd! I kan mycket bra svenska och engelska och är en stor tillgång med sitt intresse för teknik av alla slag. Tyvärr är han i mycket dåligt skick psykiskt och har mycket svårt med tillit till andra människor. Nu har han bott här i 2 år och vågar lita på mig och prata med mig. Det känns hedrande! 

För några månader sedan kom A hit, han är klasskompis med N. Han är lika rar och trevlig som de andra. Just nu målar han om huset på utsidan, han vågar inte jobba inom vården i sommar pga sin sjukdom som gör att han är i riskgrupp för Covid19. 

Nu bor det alltså 3 killar här. Vår vardag i dessa tider är ganska isolerad, alla tre har en välutvecklad bacillskräck och är mycket måna om att inte ta några risker själva och de månar mycket om mig. Vi grejar med huset och trädgården och gör en del utflykter med bilen, för att få lite omväxling. Ibland lagar vi mat tillsammans, men oftast är det en av oss som lagar mat åt oss alla 4. Det är så roligt med all mat som vi gör, blir persiskt, svenskt, tyskt, asiatiskt o s v. Det är också roligt att se och lyssna på killarna när de pratar persiska, att se och uppfatta att de är som vilka tonårskillar som helst. Då och då tittar vi på film tillsammans, vi har förvånansvärt lika smak för filmer.  Ibland spelar vi musik för varandra också, så jag har fått en del persiska favoriter och de en del västerländska favoriter.  Bilden är från en av våra utflykter.