Vet inte om Kadhammar har rätt i sitt sågande av Johansson i Svenska Afghanistankommittén. Hon citeras ju lösryckt och jag har inte hört radioprogrammet.

Men han pekar på ett viktigt problem: att det finns en punkt där stöd för mänskliga rättigheter lätt smälter samman med kolonialism, om man inte som västerlänning är väldigt medveten om det och övar sig i att lita på lokalbefolkningen. Aktar sig väldigt noga att förklara för de stackars vildarna vad som är bäst för dem. För att inte tala om att starta krig för att skänka dem demokrati och mänskliga rättigheter, som USA brukar göra (påstå att de gör).

Är man i stället ödmjuk mot lokalbefolkningen (precis som vi skulle vilja att kineser var mot oss), tar vara på de progressiva krafter som finns där och försöker förklara sammanhangen för vår inhemska publik, då blir man lätt stämplad som "kulturrelativist" och en sådan där hycklare som vill ha frigörelse hos oss och medeltid därborta av kristkonservativa, SD-sympatisörer och liknande. (Således av folk som vill ha oss här tillbaka i riktning medeltiden, om också inte ända fram.)

Än en gång: hur förklarar eller diskuterar man komplicerade saker i en tid när förenklade världsförklaringar är allt som finns kvar på diskussionssidorna?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article20485771.ab

(Måste också be medeltiden om ursäkt för att jag mot mitt eget bättre vetande missbrukar ordet så här. Den var på vissa sätt en mer sympatisk period än renässansen. Även i könsfrågor.)