Beklagar den egendomliga styckeindelningen. Det är något mellan iFokus och mina ordbehandlingsprogram.

---

---

Vad säger vi till dem som säger "jag är inte rasist, men …" när det kanske stämmer att de inte är rasister?

---

---

En ledarkrönika jag stötte på i Expressen.

---

---

http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/folks-oro-kan-inte-avfardas-som-rasism/

---

"Många skriver att de bor i mindre städer med stor flyktingmottagning som frestar på systemen och vardagen. Journalister, föreställer de sig (med viss rätt), bor i gated communities i Stockholms innerstad - lyxiga fästen, från vilka vi slungar våra rasistdomar över landet.

---

Den gamla slagdängan 'De kommer hit och stjäl våra jobb!' ser man inte skymten av i dessa mejl. Snarare fruktar människor ett tudelat Sverige med en permanent invandrad underklass, arbetslös och isolerad, och en medelklass som diskret stänger om sig, med sociala och etniska konflikter som följd.

---

I den stora merparten av brev finns ingen rasism, ingen islamofobi. Dessa människor framstår som självklart vana vid det mångkulturella, helt på det klara med att Sverige är och förblir ett land med mångfald och invandring.

---

Det är läget just nu, och prognoserna framöver, som oroar.”

---

---

"En läsare skriver: ’I vårt land mår många dåligt och känner sorg, ilska, förtvivlan. Ibland ifrågasätter man sitt eget förstånd. Att min verklighet aldrig ska få yppas eller bekräftas.’”

---

---

”Hur representativa är dessa brevröster? Jag har ingen aning.”

---

***************

---

---

Jag kan inte heller bedöma hur representativa krönikans ”brevröster” är.

---

---

Och jag vet att vi alla tror att världen är mycket mindre än den är och liknar den lilla vrå av den som vi själva lever i mycket mer än den gör, så att så länge man inte har väldigt många berättelser från vitt skilda kretsar framför sig är berättelser något man måste ta med en nypa salt. ”Jag känner en som…” är inget bevis för att det är så för några fler än just den personen.

---

---

Likväl kan en enda berättelse säga mer än nog om den verklighet just den människan, och några till, lever i. Ibland många till. Och folk som känner sig ohörda och övergivna har vi nog av. Att orsaka eller medverka till sådant är att bidra till att samhället brutaliseras och splittras.

---

---

Jag har själv stött på folk ungefär som dem krönikören berättar om.

---

---

Ska vi någonsin kunna se litet mer än vår egen lilla vrå av världen och tro att det är ungefär så det ser ut överallt, måste vi börja med att inse att flera saker kan vara sanna på en gång. Att flera grupper kan ha det dåligt på en gång och att det finns mycket samhällsnyttigare sätt att hantera det på än att sympatisera med den ena och strunta i den andra, medan ens meningsmotståndare gör tvärtom.

---

---

Sedan har vi ju problemet att en av grundorsakerna till den här klassamhällets nytändning är nyliberalismens framgångar sedan västblocket vann kalla kriget. Att finansbransch och storföretagarvärld inte har några motkrafter längre, varför de har vuxit till cancersvulster som äter upp ständigt mer av resurserna i de samhällen de förr var delar av, medan vi andra får slåss om det som blir över och oroas för nästa finanskrasch.

---

---

Och att det är väldigt svårt att få folk att börja sparka åt det hållet i stället för mot grupper som är ännu mer utsatta än de själva. Till och med om de vet om det här. Därför att de bedömer kampen mot dem däruppe som hopplös och kampen mot de ännu mer utsatta blir alltså den enda som återstår.

---

---

Så vad gör man och vad säger man?