Idag är det Samernas nationaldag och jag bjuder på den här berättelse skriven av Eva Forsberg:

Ja, för mig är det en dag då jag särskilt minns att jag har en tillhörighet. Jag tillhör nationen = folket samerna.
Vi finns här, även om många har försökt få bort oss. Våra marker finns kvar, även om de ideligen hotas. Vår kultur är stark, även om flera i omgivningen har ansträngt sig mycket för att försvaga den.

Det finns så mycket glädje och stolthet i det samiska. Det som oftast hörs utåt är allt elände. Och det ska gudarna veta, att samerna har fått stå ut och än i dag får stå ut med att vårt folk blir angripet från många håll. Rasismen mot samer är cementerad på sina håll i landet. Staten Sverige har inte slutat att begå övergrepp mot vårt språk och våra marker. Det hjälper inte att man får skarp kritik varje år från internationellt håll. Det gäller historiskt – etnisk rensning, diskriminerande nomadskolereformer och skamliga renbeteslagar.

I år är det hundra år sedan världens första Rasbiologiska institut startades i Uppsala i enlighet med ett beslut i Sveriges Riksdag; samerna tillhör de grupper av människor som skulle mätas och fotograferas för att kunna kategoriseras. Och det gäller även idag – att plåga och döda renar i syfte att skada renskötare, betraktas av samhället inte som hatbrott utan som ”stöld”. Hjärtlösa politiska beslut jämnar vägen för exploatering av naturen och den samiska livsnerven renen blir ytterst utsatt när gruv- och skogsbolagen med statens goda minne ödelägger jorden. För ”deras behov har ingen gräns”, som det står i Paulus Utsis dikt Strandlös strand.
Trots detta är vi inte knäckta. Vi blir liksom bara segare och starkare. Och den goda delen av omvärlden har mer och mer fått upp ögonen för vår kamp. Och många vill också fira den samiska nationaldagen med oss. Det välkomnar vi!

Ett starkt minne för mig från nationaldagsfirande är från Tråante (Trondheim) 2017. Vi högtidlighöll att det var hundra år sedan det första samiska landsmötet hölls just där. Staden gästades av hundratals samer från norr och söder. Den 6 februari tågade vi genom gatorna, som var fulla av människor som ropade gratulationer och från klockspelen i kyrkan hördes ledmotivet ur ”Frost”, komponerat av samen Frode Fjellheim. Vi samlades på Stora torget för att lyssna på musik och tal. I de gigantiska tältkåtorna runt omkring serverades god mat, och konsthantverkare sålde sina alster. Därpå följde flera dagar av konserter, utställningar, film – bland annat hade den kritikerrosade filmen Sameblod sin officiella premiär. Det minnet kommer att sträcka sig hundra år framåt! Vilka upplyftande, välgörande och glädjefyllda dagar! I år blir firandet stillsammare. Inte ens Jokkmokks marknad blir ju som vanligt i år utan hålls digitalt. Men fira ska vi ändå. Vi vill förmedla det starka i den samiska kulturen och hur den styrkan kan hjälpa alla att vörda jorden och livet. Välkomna ska ni alla vara att fira en riktigt glad dag med oss!

Lahkoe saemiej åålmegebiejjine!

Börja med att lyssna på en helt nymixad version av "Samefolkets sång" med inledande vuelieh (jojkar) komponerade av min bror Ola Gustafsson framförd honom och min syster Ylva Gustafsson med familjer: https://www.youtube.com/watch?v=wkTO6ZCkHPc