Annons:
Etiketterintegrationimmigrationpolitik
Läst 566 ggr
Magi-cat
2016-09-23 12:32

Nya asylreglerna slår hårt

Mohammad var den ambitiösa eleven som alltid kom i tid, motiverad till tänderna, till lektionerna i svenska.

Han är bara 18 år men har varit på flykt i sex år från Afghanistan. Sex år!

Som så många andra kom han till Sverige för att söka sig en framtid när pappan blivit dödad och han flytt först till Iran med mamma och två bröder.

Han har aldrig tidigare gått i skola och har egentligen aldrig haft någon barndom. När han kom till Sverige för ett år sedan kunde han varken läsa eller skriva. Men tänk er in i hans känsla av stolthet när han nu klarar sig bättre både på svenska och hemspråket dari! När han fick sommarjobb i en butik och fixade det!

Men. Den svenska regeringen har dragit åt tumskruvarna.

Några dagar efter att Mohammad fyllt 18 år kom beslutet från Migrationsverket: Han nekas uppehållstillstånd och förväntas lämna landet.

Men vart ska han ta vägen? 

Till Iran där han är papperslös?
Till Afghanistan där han hamnar i talibanernas händer?

Till hopplösheten.

Det här handlade om Mohammad, den ambitiösa eleven som hoppades på en framtid. Det finns många i en liknande situation.

Läs mer:

http://www.corren.se/nyheter/kinda/fjattrad-av-nya-asylregler-om4306535.aspx


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Annons:
Sommarek
2016-09-23 13:20
#1

Man blir så trött. Det är tydligen inte "tillräckliga skäl" att inte ha någonstans att ta vägen, att landet man ska skickas till säger att det skiter i en och att man får bo på gatan, att man riskerar att mördas eller att det är krig i hemlandet. Vad, precis vad, räcker som skäl till att man ska få stanna kvar?

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

tarantass
2016-09-23 16:32
#2

#1: ja, säg det. En allmänt höjd medvetandenivå i åtminstone den västerländska mänskligheten kanske?

Det skulle räcka att vi västerlänningar lärde oss vår egen historia av hur vi har utnyttjat tredje världen för att få vad vi vill ha, hur vi efter att den öppet politiska kolonialismen i stort sett tog slut har stött busar som har hjälpt oss ta det och sedan vänt oss mot dem när de har börjat handla självständigt, och hur våra storföretag har handlat, utan att på en gång börja hålla för öronen och skrika "jag personligen är inte skyldig så därför kan vi inte tala om någon västerländsk skuld" så fort någon försöker lära ut sådana fakta.

Och att svenska politiker började bete sig ansvarigt i stället för den här blandningen av att ge SD och nassarna monopol på att tala om vissa problem samtidigt som de för en politik som deras springpojkar.

För några år sedan kunde oppositionella skjutas ihjäl på gatorna runt en svensk ambassad, men så länge det inte nämndes för vad det var i officiella underrättelser från det landet var landet "säkert" att skicka tillbaka folk till. (På tal om svensk naivitet, se nedan…)

Sedan dess har det blivit litet bättre under ett tag, men inte bra. Och ja, folk har säkert också släppts in på felaktiga grunder, men det är samma sak som med "bidragsfusket": förstöra en massa hederliga människors (inklusive ekonomiska flyktingars) liv för att bergsäkert komma åt fuskarna, eller acceptera att inget system någonsin kan bli helt säkert och att är det total säkerhet vi begär är det hederliga att helt skrota systemet ifråga och hänvisa alla hederliga som inte dör av detta till ett liv på fel sida om lagen.

Det hindrar inte att man också kan ha varit naiv, men det i sin tur betyder inte att inte SD & co. är något mycket värre. Tyvärr pendlar den svenska debatten mellan att å ena sidan ge NyD, SD, nassar och liknande monopol på att påtala de problem som uppstår i sammanhanget och å andra sidan att ge dem rätt i sin tolkning och sina vinklingar av dem och i deras medvetna val att bara ta upp problemen, aldrig det positiva som hela tiden händer, inte minst därför att frivilligt vanligt folk arbetar för det. Där behöver specifikt vi svenskar höja vår medvetandenivå. Det kanske kommer att ske av sig självt på ett par hundra år eller så,  men till vilket pris… – och bara om vi inte under tiden hinner återfalla i vår historiskt normala isolerade utkantsposition.

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Upp till toppen
Annons: