#3: svarade nyss så här på i princip samma inlägg i annan tråd. OT i båda trådarna men tycks behöva redas ut:
"javisst, allt är andlighetens fel. Det har aldrig funnits några andliga ledare som har lärt ut, även om inte bara kärlek, så mer kärlek än vad som var gängse i den tid och kultur där de levde, och det har aldrig funnits några världsliga ledare och ideologier som har gjort livet för hela befolkningar ("egna" och/eller andra) till ett helvete på jorden. Titta bara på nittonhundratalet. Fullt med fascistiska, nazistiska, öststatskommunistiska* och fortsättande i vår tid ny-"liberala" idéer som verkligen har vräkt på med andlighet.
Problemet stavas "människan". Vi är inga naturliga ideologer, de allra flesta av oss, utan söker utlopp för vår obearbetade rädsla (ondska) på första bästa sätt som råkar yra runt i luften i vår omgivning. Under större delen av vår historia var vår naturliga tolkningsram för de stora sammanhangen andlig; i takt med att missförstådd vetenskap har tagit över den rollen, och hos dem som den har det hos, har grymheten också skaffat sig världsliga ideologier som ursäkt.
________________
* För den som tror att jag är diktaturkramare för att jag inte skriver bara "kommunistisk" vill jag påpeka att "kommunism" är ett mycket vidare och äldre begrepp än både "fascism" och "nazism". Till exempel brukar man anse att åtminstone delar av den kristna urkyrkan, och flera av de judiska sekter som föregick den, hade kommunistiska ideal, och de har poppat upp då och då både sedan och innan dess. Även på artonhundratalet hos andra än Marx."