Annons:
Etiketterjämställdhetsärbehandling
Läst 676 ggr
Loris M
12/17/16, 8:47 PM

Kvinnoförtryck och kultur

När kvinnoförtryck nämns i TV, tidningar, sociala medier…. så pratas det så gott som alltid om kvinnor med utländsk bakgrund som då är förtryckta av sina män som är dåliga på att anpassa sig till den svenska kulturen. Man kan nästan tro att det inte finns någon kvinnoförtryck bland svenska kvinnor. Skribenten nedan problematiserar det på ett bra sätt tycker jag och menar att om vi nu ska prata om någon kultur där kvinnoförtryck är vanligt, så måste det vara "den manliga kulturen". Dessutom menar han att det är nästan lättare för kvinnor med utländsk bakgrund. De får ett erkännande och sympati medan svenska kvinnor får bara undrande blickar och blir ifrågasatta:

"Endast av dessa tre svenskfödda kvinnor som jag känner, vars samtliga män var eller är integrerade i samhället, och arbetade med ungdomar, emot droger samt inom reklambranschen fick mig att skrapa på isbergets topp. Berget går hur djupt ner som helst under vattenytan. Samtliga män, väl ansedda av sin omgivning och mästare på att manipulera densamma. Vilket också är det mannen lever på, framförallt som en svensk man. Den dag då kvinnan väl finner mod, styrka och kraft att bryta sig loss.

Omgivningens bild av honom leder till reaktioner som ”Kan det verkligen vara så? … inte han som är så trevlig… Varför stack hon då inte tidigare, om det nu var så jobbigt?” Gentemot en icke-svensk man heter det snarare att det ligger i hans ”kultur” eller ”religion” och man blir inte lika förvånad. Sjukt nog! ”Dom har ju det där…scharria… eller vad det nu heter!” /…/

Jag undrar hur Svenska kvinnor som är förtryckta, kontrollerade, utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld samt extremt sjuk svartsjuka känner sig då? De lever i ”världens bästa land”, men det är också ett land som vägrar erkänna deras, indirekt sin egen, problematik och vardag. För att de är Svenskor. (!)

Kan det månne vara så sjukt, att det föds en uns av avundsjuka gentemot den utsatta invandrarkvinnan? Jag menar, hon får ju i alla fall ett erkännande — och en förståelse av att hon far illa av en invandrad man. Oavsett vad man väljer att kalla det för, om man kallar det för Sharia eller ”hedersrelaterat”.

Den Svenska kvinnan som lever med den Svenska mannen fortsätter sin vardag, hon får höra hur fantastisk hennes man är och vilken ”tur hon måste ha för att vara med honom”. /…/

Det finns dock en kulturell, eller religiös samt etnisk skillnad som jag kan se i denna typ av våldsbrott mot kvinnor — och kvinnofridskränkningar. Den är att vi inte kallar det för ”hedersrelaterat” eller Sharia när det gäller svenskfödda kvinnor. Då heter det ”familjetragedier”. "

https://motargument.se/2012/10/13/kvinnomisshandel/

En mycket läsvärd och nyanserad text. Läs gärna hela!

Annons:
tarantass
12/17/16, 9:25 PM
#1

Ja, det är ju bara i det egna huset folk är människor. De i grannhuset (säg Sydeuropa) är typer och de i husen på andra sidan gatan (säg "muslimerna") är en grå massa.

Och människor kan ju inte göra något fel.

Det börjar hopa sig vetenskapliga belägg för att altruistiskt beteende är medfött (vilket kanske hänger samman med att man äntligen börjar söka efter dem). Men samtidigt kommer belägg för att vår indelning av oss själva i in- och utgrupper (vänner och främlingar/fiender) är lika grundläggande.

I så fall ligger hoppet i att vi kan använda den mognare av de båda instinkterna till att hålla pli på den mindre mogna. Och inte tvärtom, så som uppmuntras på allt flera håll idag.

De där med "hedersrelaterat våld" och "sharia" (ett misstolkat ord som i själva verket också kan stå för alldeles utmärkta lagar) är förstås en av dessa utgrupper.

Kvinnor är en annan utgrupp, och världens största (om man inte ska bunta samman alla invånare i tredje världen till just en sådan grå massa vi brukar se Andra som) – men det är förstås inte "PK" att säga i Sverige heller…

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

MelodyX
12/20/16, 12:55 PM
#2

Jag är kluven. Jag tillbringade ju hösten tillsammans med man och barn i Kairo där också delar av hans släkt befinner sig. Hans syster är ju då vad vi svenskar anser typiskt förtryckt, det är ju bara det att hon var ju liksom nöjd med sitt liv, och förstod inte alls vad jag menade när jag försökte diskutera frihet med henne. Jag ser ingen anledning att döma henne för det så länge hon är nöjd, däremot var jag inte särskilt glad när de dömde mig och min man för att min man inte behandlade mig som sin syster (som jag då ansåg inte hade någon frihet). För min man blev nog blandningen mellan kulturerna väldigt svår tror jag, så jag kan absolut förstå att det blir kulturkrockar i Sverige när grupper tycker att det ska vara på ett sätt trots att ingen kanske egentligen skulle levt så om de varit ensamma. 

Sedan kan jag själv säga att mitt ex förtryckte mig ordentligt, jag fick inte jobba, för han vägrade att ta barnen, jag fick inte träffa vänner etc. Han kontrollerade mig totalt, det har jag aldrig upplevt med min nuvarande muslimska man och min egen erfarenhet inom jobbet är att ofta är det inte männen som förtrycker sina kvinnor, oftast är det kvinnorna som förutsätter att kvinnorna i deras kultur ska vara på ett visst sätt och bryter någon normen blir denna utanför. Så kan jag känna att det är här också, jag är i allra högsta grad normbrytare, gifter mig med en muslim som bor i ett annat land, drar med ungarna och pluggar i Kairo, drar till Palestina och pluggar, HATAR att baka och pyssla - nja… Det passar sig inte riktigt märker man hos andra svenska mödrar.

kamera0710
12/20/16, 2:00 PM
#3

 #1 "Men samtidigt kommer belägg för att vår indelning av oss själva i in- och utgrupper (vänner och främlingar/fiender) är lika grundläggande."

Biologen Pelle Palm skrev följande för några år sedan:

"Till slut några ord om rasismen – den som alltså hävdar att den ras/grupp man själv tillhör är i praktiskt taget allt överlägsen andra raser/grupper, vilka därför inte kan accepteras utan kanske rentav måste bekämpas. Fenomenet existerar – hur kan det ha uppkommit? Eller, som biologen gärna vill formulera det: Har rasismen något överlevnadsvärde?

Ja och nej. den hade det när människosläktet ännu bestod av samlare/jägare formade, varje ras för sig, enligt sin regions ekologiska krav. Gör tankeexperimentet att en eskimå på den tiden ville slå sig ned hos och beblanda sig med en stam massajer: situationen är knappt tänkbar – hur skulle han ha hamnat där? Och väl där, hur länge skulle han ha överlevt? Men om han överlevde och rentav fick avkomma med någon massajkvinna, så skulle i nästa generation uppträda ett antal individer nästan lika missanpassade till rådande förhållanden som fadern – ett klart hot mot massajstammens överlevnad. Den enkla regel som troligen tidigt tog form hos våra förfäder kan ha lytt: Släpp inte in någon i din grupp som klart avviker från dig själv och dem du är van vid!

Vad kan ett sådant imperativ innebära i dagens samhälle, där de gamla selektionsmekanismerna är satta ur spel och vi ständigt konfronteras med ”avvikande” individer? Det måste självfallet bekämpas, vilket knappast är möjligt om man inte är medveten om bakgrunden. Tyvärr är det inte bara vårt biologiska arv som tas till intäkt för avståndstagande och isolering; nationalitet, språk, kulturella sedvänjor och inte minst religion kan alla åberopas för att särskilja en grupp och hopblandas därför ofta med rasbegreppet."

http://www.vof.se/folkvett/ar-1998/nr-2-3/raser-inte-pseudovetenskap/

tarantass
12/20/16, 2:42 PM
#4

#2: ja, det är komplexa saker och internaliserat självförtryck är vanligt.

Men man kan också se efter vad det ingår i för större mönster. Vi är alla tvungna att göra det bästa möjliga av våra liv för att stå ut. Är förutsättningarna då kringskurna och inte verkar kunna ändras får man försöka odla de dygder man kan på den lilla mark som står till buds, och göra det på ett sådant sätt att man inte förargar de stora starka därutanför.

I nästa led har man lärt sig att uppleva sin lilla bur som en trygghet – den enda man har – och skaffat sig ett egenintresse i att försvara den mot hot även från sina egna.

Till exempel…

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Upp till toppen
Annons: