Multikulturell kärlek
"Jag har sedan fjorton års ålder varit ett hängivet fan av metal-musik. Då menar jag inte bara musiken utan hela kulturen kring metal, det vill säga långt hår, svarta kläder, tatueringar och piercingar.
De killar som jag dragit hem tidigare i mitt liv har alla sett metal ut. Till sist frågade min mamma lite försiktigt om inte jag kunde hitta någon mer normal kille att presentera för familjen.
Men så kom det sig så att mitt första förhållande blev med en muslimsk malaysier istället"
Artikeln är ganska kort och några år gammal, men jag tycker den visar på att kärleken inte vet av några gränser. Och det budskapet behöver vi ju alla höra eller hur?
http://svenska.yle.fi/artikel/2013/05/21/multikulturell-karlek
"Be sure you put your feet in the right place, then stand firm." Abraham Lincoln
- Redigerat 2021-01-17 07:28 av Loris M
(har inte hunnit läsa artikeln än)
Jag har själv varit ihop med killar från Liberia, Kenya och Sierra Leone, jag var övertygad över att jag skulle stadga mig med en kille från (antagligen väst) afrika nå gång. Nu blev det inte så och även om tonårsförälskelser inte alls är samma sak som kärleken jag har till min man så var det ju också kärlek på sitt sätt.
Jag brukade säga att kärleken är färgblind (vilket jag antagligen fått från nån annan)
l'm back
Jag ser faktiskt inte varför folk ser att det skulle vara problem :-) . Jag har många vänner som har familjer fast de hör till olika kultur eller religion som det går utmärkt för. Jag har visserligen vänner där det inte har funkat också. Å andra sidan - som svensk i Sverige ska man väl inte dömma - här brakar ju 60% av alla äktenskap sönder inom fem år från det att man gift sig? Uppenbarligen fungerar det inte alltid med en svensk man eller fru heller 😉
#2 Många var emot de killar från Afrika som jag var ihop med. Eller så räknade dom dom inte som riktiga förhållanden så en del har problem med det iallafall.
l'm back
Ja - klart det är problem - från andra. Jag vet, jag har fått höra både att min man är terrorist (det måste han väl vara, han är ju muslim?), att jag bara ska vänta för han kommer att slå mig (muslimska män slår sina fruar, det vet ju alla, eller hur?) och en massa sådana där grejer. Nu senast ifrågasatte socialen varför jag gift mig med en muslim, märk då väl att det inte är jag, utan den andra föräldern till barnen, som är anledning till att vi fått en anmälan till socialen. Men som sagt, jag hade betydligt mer problem och ett otroligt mer destruktivt förhållande med mitt ex än min nuvarande, och mitt ex är precis som jag sekulär svensk och uppfostrad enligt dessa normer. Jag fattar inte varför människor måste ha en åsikt om allting liksom… Jag brukar skita i vad andra skaffar för partner så länge de mår bra av det. Om de inte mår bra av sin partner spelar det ju liksom ingen roll vad partnern kommer från, och jag tror faktiskt att det är vanligare att mina svenska vänner mår dåligt i förhållanden än mina utländska.